torsdag 11 januari 2018

I morgon kommer jag att sakna dig

Jag vet faktiskt inte hur det kom sig, men plötsligt insåg jag att jag var mitt uppe i en riktig "machobok". Titeln låter förvisso inte så grabbig – I morgon kommer jag att sakna dig – men omslaget och beskrivningen av boken borde kanske fått mig att förstå vad det var frågan om. Jag trodde i och för sig att det var en deckare (och det var det ju också), men det är ju skillnad på deckare och deckare, kan man säga. Heine Bakkeid är författaren till denna berättelse, och Lie Fredholm står för översättningen till svenska.


Omslag: Erlend Askhov.

Thorkild Aske, en mycket erfaren och välutbildad förhörsledare inom den norska polisen, har hamnat ute i kylan. För tre år sedan körde han nämligen bil påverkad av droger och hade då ihjäl en ung kvinna. Det blev fängelsestraff och förvisning från polisyrket.

Nu har han alldeles nyss kommit ut ur fängelset, och ska försöka hitta tillbaka till ett något slags normalt liv igen. Knappt hinner han påbörja denna process förrän han blir uppmanad av bekanta att bege sig som privatspanare till en enslig ö längs den nordnorska kusten. Där har nämligen en ung man försvunnit spårlöst. Den lokala polisen har dock avskrivit det hela som en drunkningsolycka, eftersom den unge mannen var ute på havet för att dyka då han försvann. Den unge dykarens mor vill så förtvivlat gärna få veta vad som egentligen hänt sonen. Thorkild är tveksam till att ta sig an detta projekt, men låter sig övertalas att resa iväg.

Väl på plats tycker Thorkild att allt inledningsvis ser ut precis som den lokala polisen sagt. Men då han gör ett besök vid den fyr, där den unge mannen bodde och arbetade, upplever han saker som får honom att börja fundera. Snart är han indragen i ett sammelsurium av händelser, och upptäcker till sin fasa att någon eller några försöker få honom själv att framstå som skyldig till både ett och annat som hänt ute i kustbandet.

I denna bok finns givetvis en deckarnöt att knäcka. På samma gång är det fullt av spänning, eftersom Thorkild ständigt råkar ut för både det ena och det andra. Parallellt med detta får man ta del av Thorkilds funderingar på den unga kvinnan, vars död han orsakade, och som han hade någon form av känslomässig relation till.

Jag tycker att I morgon kommer jag att sakna dig är väldigt "macho", och jag började fundera på varför jag tycker så. Jag kom fram till några attribut, som leder in åtminstone mina tankar på detta spår.

huvudpersonen lider och har ont i både kropp och själ,
trots detta är han mycket självcynisk

väderleken är SVÅR STORM

huvudpersonen hittar/ser/kommer i närkontakt med flera lik,
som är mycket påverkade av vatten

läsaren får detaljerade beskrivningar
av dessa ruttnande lik

huvudpersonens chef talar till huvudpersonen
mellan sammanbitna tänder

muskler spelar under huden
i det sammanbitna ansiktet

huvudpersonen får ta emot sparkar och slag,
men reser sig och är cool ändå

huvudpersonen delar själv ut sparkar och slag

huvudpersonen blir tidigt i boken uppmanad att inte lägga sig i,
men tror du han hörsammar uppmaningen?

huvudpersonen hamnar allvarligt skadad på sjukhus,
men rymmer och är supercool

huvudpersonen är genom hela boken mycket sliten,
häller i sig diverse tabletter på löpande band,
men kämpar ändå i storm för att lösa gåtan

huvudpersonen möter givetvis till sist förövaren
(som ingen annan misstänkt)
under svårast möjliga förhållanden
(tänker inte avslöja detaljerna för er)

berättelsen avslutas i en anda av
"I'm a poor lonesome cowboy"


Traditionell avslutningsbild i seriealbumen om Lucky Luke.

Detta är inte precis min genre, men för den som gillar den här stilen kan boken vara helt perfekt. Den är trots allt spännande och jag läste klart för att få veta vad som egentligen hänt där ute på den karga ön och i havet runt omkring. Jag gillar förvisso inte slemmiga beskrivningar av döda kroppar, men en sak är jag väldigt tacksam över; trots grabbigheten är boken härligt befriad från svordomar och annat grovt språk. Tur att "macho" inte behöver vara synonymt med ett sådant språk!



2 kommentarer:

  1. Jag har ju varit nyfiken på den här, men nu blev jag tveksam. Just den här typen av, vad det verkar, übermensch klarar jag inte alltid av. Inte heller gillar jag när en huvudperson alltid blir personligt inblandad och hamnar i livsfara. Tror jag avvaktar med denna... ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör så. Jag trodde faktiskt det skulle vara en annan typ av deckare – inte så här macho och klichéartad.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...