måndag 14 augusti 2017

Blybröllop

Sara Paborns böcker läser jag gärna och med stor behållning. Så var det också med Blybröllop.




Bibliotekarien och bokälskaren Irene Husvig är sedan 39 år gift med kabeldragaren Horst. Tillsammans har de två barn, som nu är vuxna. De bor i det hus som stod nybyggt och färdigt precis lagom samma vecka som de gifte sig en gång i tiden. Bröllopet stod i februari, trots att Irene nog gärna velat ha det i en vackrare månad. Men Horst har alltid varit praktiskt lagd och hade räknat ut att det blev bäst att gifta sig precis lagom till att huset var klart. Så långt ger de båda intryck av att vara som vilket medelålders par som helst.

Irene har alltid tyckt mycket om att förlora sig i böckernas värld. Som ung drömde hon mycket om vad livet kunde föra med sig. Men hennes väninna varnade henne. Om hon ställde för höga krav på hur hennes tilkommande skulle vara, skulle hon aldrig bli gift. När så den stilige Horst kommer i hennes väg, ser Irene det som att han skulle kunna vara god nog trots att de inte har så mycket gemensamt.

Äktenskapet blir inte som Irene föreställt sig. Undan för undan blir hon och hennes intressen bortträngda. Hennes lilla läsvrå på vinden tar Horst helt sonika över. Där installerar han dyrbar hi-fi-utrustning och ägnar åtskilliga timmar åt att lyssna på musik. Eller rättare sagt, till sist handlar det bara om att lyssna på en enda låt. Referenslåten. Den spelar han om och om igen för att kallibrera och ställa in alla sina dyrbara delar i anläggningen. Under tiden får Irene sköta hushållet och därefter gå ner till sin nya "läsvrå" i källarens pannrum om hon vill läsa. Horst utrycker sig alltid väldigt sarkastiskt om sin hustrus intressen och glädjeämnen.

Därför är det kanske inte så konstigt att Irene, efter nära 40 års samvaro med en sådan man, plötsligt ser nya "möjligheter", då hon hittar gamla gardintyngder av bly i källaren. Hon, som aldrig trott sig om att vara kunnig i naturorienterande ämnen, skaffar och slukar mängder med böcker om kemi i allmänhet och blyförgiftning i synnerhet. Kan man förgifta någon med bly och komma undan med det?

Sara Paborn har skrivit en bok som både underhåller och ger tankeställare. På ett sätt är det lite synd att hon låter Irene berätta utifrån ett bakåtblickande perspektiv. Det gör att man som läsare redan från början vet hur det går med blyförgiftningen. Mer spänning hade det blivit med en kronologisk berättelse, för då hade läsaren hållits på sträckbänken på ett annat sätt. Men trots detta är boken mycket läsvärd, tycker jag. Det är hemskt att Irene har haft det så dåligt under sitt äktenskap, men det är också ruggigt att hon ser en förgiftning som enda möjliga utvägen. En god och underhållande skröna är Blybröllop i alla fall.



måndag 7 augusti 2017

5 x Hédi Fried

Hédi Fried, som överlevde Hitlers försök att förinta judarna under andra världskriget, har skrivit fem mycket viktiga och läsvärda böcker om sitt liv. De heter Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel samt sist men inte minst Frågor jag fått om Förintelsen.



I Skärvor av ett liv får man möta den lilla Hédi i hennes tidiga barndom och följa henne upp till ungdomsåren. Det är när hon är en ung vuxen, som katastrofen inträffar i krigets elfte timme. Då får tyskarna "tillträde" till hennes trakter i Transsylvanien och steg för steg försämras situationen för judarna. Till sist blir de tvingade bort från hemtrakten och förda till förintelselägren i Polen. Den övergripande historien om detta känner nog många väl till. Men att "lära känna" någon, vars liv ställs på ända så brutalt, är en helt annan sak än att lyssna till en lärares historieundervisning. Genom att läsa Hédis berättelse om sitt liv, får man en helt annan inblick i vad som hände då. Hon är på samma gång ett vittne och en som upplevt fasorna, hungern och förödmjukelsen i Hitlers arbets- och förintelseläger.



Livet tillbaka skildrar en överlevandes tid vid befrielsen och vidare in i ett nytt liv. Hédi har här gett huvudpersonen namnet Hanna Haller, men skildrar hennes liv med inspiration från sitt eget. Denna bok är om möjligt ännu mer intressant än den första. För i någon mening är det lätt att tro att befrielsen ledde till ett nytt gott liv och sedan "levde de alla lyckliga". Men de som upplevde förintelsen har alla sina bördor att bära. Att försöka bygga ett nytt liv efter ett sådant trauma är inte lätt. Genom Hédis vittnesmål får man en viktig inblick i hur det kunde vara att försöka påbörja sitt nya liv i skuggan av det som hänt.



Ett tredje liv är en bok, som måste vara mycket intressant att läsa för den som i sitt arbete eller av andra skäl möter människor med traumatiska upplevelser i bagaget. På äldre dar utbildade sig Hédi till psykolog – det var ett sätt för henne att ta revansch på den förlorade möjligheten att utbilda sig i ungdomen. I denna bok berättar Hédi om sitt viktiga arbete med att ge stöd åt andra, som överlevt förintelsen. Det är mycket intressant att följa hennes tankegångar för att skapa andrum och mötesplatser för dessa människor, som alla har haft det så tufft. Inte alla vill tala med en psykolog. Då gäller det att möta och ge stöd på det vis som kan vara lämpligt för individen.



Livets pendel är en sorts memoar- och funderingsbok. Det är en mycket intressant sådan. Hédi beskriver olika händelser i sitt liv och funderar kring både dem och de erfarenheter hon skaffat sig genom livet. Händelserna berättas inte i kronologisk ordning. Jag tyckte att detta sätt att berätta och dra sig till minnes är mycket tankeväckande – ett mycket bra sätt att berätta om sitt liv.



Hédi har ägnat många år åt att föreläsa om sitt liv och sina erfarenheter av förintelsen. Hon vill inte att vi som är yngre ska glömma vad som då skedde. Om allt faller i glömska finns risken att historien upprepar sig. I boken Frågor jag fått om Förintelsen visar Hédi vilka frågor hon fått under årens lopp på sina föreläsningar. Det är intressant både att se vilka frågor ungdomarna i publiken ställt och vilka svar de fått. Det är också rörande att se att ungdomarna tagit intryck av Hédi och att de lovat henne att hennes berättelse inte ska falla i glömska.

Detta är fem mycket viktiga böcker. Sätt några av dem i händerna på ungdomar. Läs dem om du arbetar med människor, som råkat ut för svåra händelser. Använd dem för att lära dig av historien. Tillsammans kan vi hjälpas åt för att Hédis upplevelser inte ska falla i glömska.



söndag 6 augusti 2017

SelmaStories

En intressant hemsida för bokälskare är SelmaStories. Där hittade jag den roliga texten "Jane Austen för dummies" inför 200-årsdagen av nämnda författarinnas död. Sidan innehåller mycket mer än så. Där finner du allt från klassiska författarintervjuer till boktipslistor av olika slag. Dessutom bjuder författarna på mer personliga tips. Det kan gälla resmål eller träning och hälsa, för att bara nämna ett par saker. Läsvärda artiklar, chans att smygläsa aktuella titlar eller lyssna på SelmaStories egen podcast erbjuds också. SelmaStories verkar vara en sida väl värd att återvända till många gånger.


Selma Lagerlöf. Porträtt målat 1908 av Carl Larsson.

Om du vill kan du registrera dig för att få nyhetsbrev och erbjudanden på SelmaStories genom denna länk. Bjuder du dessutom in dina vänner, så kan du få en pocketbok gratis. Klickar du på just "min länk", så har jag chansen att få en bok. Ja, visst är det en pocketbok, och du som följt min blogg länge vet vad jag tycker om pappersböcker i allmänhet och pocketböcker i synnerhet. SelmaStories vill gärna ha kontakt med sina läsare, så jag tänker givetvis föreslå att de utökar erbjudandet till att även gälla eböcker. ;-)



tisdag 25 juli 2017

Sopperokvartetten ...

... är en serie böcker, som du bara inte får missa! Ann-Helén Laestadius har skrivit fyra böcker om Agnes och hennes sökande efter sin samiska identitet. Men det är inte bara sitt samiska ursprung, som hon funderar på. Livet som tonåring är inte alltid lätt, när så mycket händer i kropp och knopp. Så är det ju oavsett vilket ursprung man har. Böckerna vänder sig till de yngre tonåringarna, men ärligt talat hade jag minst lika stor behållning av dem, fastän jag lämnat tonåren för länge sedan. Att de kan passa för så många olika åldrar, tycker jag är ett riktigt gott betyg.


Fotograf: Jimmy Gustafsson.

De fantastiska böckerna om högstadietjejen Agnes måste läsas i tur och ordning. Den första heter Sms från Soppero, och du kan läsa vad jag tyckte om den genom att följa denna länk. Bok nummer två i serien är Hej vacker, och den börjar verkligen rafflande. Någon skriver ett mystiskt brev till Agnes. Avsändaren i Soppero vill ha hennes hjälp med att lösa en gammal familjegåta. Men Agnes mamma anar oråd när hon ser brevet. Agnes får därför inte brevet omedelbart. När det väl kommer i Agnes händer, och när hennes mamma får klart för sig vad som håller på att hända, blir mamman utom sig av oro. Agnes är på väg rakt ut till ett mycket farligt område i skogen utanför Soppero! Vem har lockat ut Agnes dit? Och varför? Hej vacker är verkligen spännande. Dessutom får man såklart även veta mer om hur det går för Agnes och Henrik – den unge samen, som hon träffade i första boken. Planen är att Agnes ska tillbringa nästan hela sommarlovet i Soppero. Det ser hon förstås fram emot av många skäl. Inte minst för att finna sig själv som same. Och så har hon ju Henrik och kusin Kristin också.


Fotograf: Jimmy Gustafsson.

Ingen annan är som du är namnet på den tredje boken om Agnes. Det har hunnit gå halvannat år, och till Agnes stora fasa har Henrik gjort slut. Hon har egentligen inte fått någon tydlig förklaring på varför. Därför målar hon i sina mörka stunder upp alla möjliga skäl. Henrik har ju börjat på gymnasiet i Kiruna, och har säkert mött många nya intressanta människor, inte minst andra tjejer. Hur ska hon någonsin kunna åka till Soppero igen? På samma gång har Agnes också annat att kämpa med. Hon har äntligen fått börja läsa samiska i skolan, och det är inte alldeles lätt. Särskilt inte som hon går på samiska tillsammans med en supersnygg kille, som kallas Jåke. Men Jåke verkar vara både surmulen och hemlighetsfull. Han kan däremot samiska riktigt bra, till Agnes förtret. Ett glädjeämne för Agnes är att hon blir antagen till det samiska konfirmationslägret, som hålls i början av sommaren. Hennes jämnåriga kusin Kristin ska också dit. Lägret är viktigt för de samiska ungdomarna, och de ser mycket fram emot det. Men Agnes är ändå lite orolig. Ska hon lyckas bli accepterad som same på riktigt bland de andra samerna? Och kommer hon någonsin att få en vettig förklaring från Henrik?


Fotograf: Jimmy Gustafsson.

Efter konfirmationslägret i början av sommaren åker Agnes hem till Solna. Henrik ska resa till Stockholm för en kort tid, och nu har Agnes chansen att visa honom sitt Solna. Detta går inte precis så som hon tänkt sig. En av hennes tjejkompisar försöker lägga an på honom, och själv verkar han inte trivas särskilt bra i storstaden. Strax innan skolorna ska börja igen bestämmer sig konfa-ungdomarna för att ha en återträff i Soppero. Agnes reser dit och upptäcker att saker förändrats på något subtilt vis. Jåke, som deltog i lägret, har bott i Soppero hela sommaren, men nu verkar han förändrad. Den skarpögda Agnes upptäcker Jåkes hemlighet. Men hon upptäcker också att Henrik inte är riktigt så rakryggad som hon kanske förväntat sig. Frågan är om hon kan få honom att ändra attityd. Hitta hem är den sista boken i serien om Agnes. Den är mycket gripande, och jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig. Här gäller det inte bara Agnes eget känsloliv, utan Ann-Helén visar även på en annan slags svårighet i den samiska byn – en svårighet, som kan upplevas på ett likartat sätt vilket mindre samhälle man än växer upp i.

Ann-Heléns alla berättelser om Agnes har verkligen fångat mig! Jag kunde inte låta bli att sluka böckerna, en efter en. De är så välskrivna och jag blev verkligen engagerad i Agnes och hennes liv. När man läser en serie böcker, som är så bra och gripande, blir det så sorgligt när man är klar med sista boken. Agnes och hennes vänner blev så levande för mig, och när sista raden var läst funderade jag mycket på hur framtiden skulle bli för dem alla. Jag tycker absolut att du ska läsa böckerna om Agnes, oavsett om du är tonåring just nu eller om det var länge sedan du var det.


Ann-Helén Laestadius.
Fotograf: Sofia Runarsdotter.

Jag vill också gärna påminna om Ann-Heléns fina sommarprat. Lyssna gärna på det, om du missat det. Du hittar det på Sveriges Radios hemsida. Ann-Helén är aktiv på Twitter. När jag blev nyfiken på om det finns någon samisk bloggare, ställde jag frågan till henne där. Då tipsade hon om ett Instagram-konto, som fungerar som stafettkonto, och heter Mitt Sápmi. Där publicerar unga samer bilder från sin verklighet och berättar om sin vardag. Att läsa där är verkligen både lärorikt och intressant. Som sydsörlänning får jag en helt ny bild av hur det är att vara same idag. Just nu har kontot "semester", men det gör inget, för då kan man "läsa ifatt" de gamla publiceringarna.



tisdag 18 juli 2017

Idag är det 200 år ...

... sedan Jane Austen lämnade jordelivet. Även om hon dog alldeles för ung, endast 41 år gammal, så har hennes romaner verkligen blivit odödliga. Vi är nog många runt hela jorden som läst och läst om hennes böcker.


Jane Austen.

Mycket har också blivit skrivet om Jane Austen och hennes liv. Med anledning av årsdagen av hennes död har Svenska Dagbladet publicerat en mycket läsvärd text. Du får heller inte missa "Jane Austen för dummies" som är publicerad på SelmaStories.

Vill du förgylla din semester, kan du besöka Jane Austen-utställningen på Skoklosters slott. Utställningen heter Jane Austens värld och pågår fram till den 1/10.

Givetvis finns Jane Austens böcker utgivna som eböcker. Genom länkarna finner du Förnuft och känsla, Stolthet och fördom, Emma, Northanger Abbey och Övertalning. Tyvärr saknas Mansfield Park. Till hösten kan alla Jane Austen-älskare se fram emot att få ta del av hennes korrespondens. Då kommer Jane Austens brev, även den som ebok. Den kommer jag självklart att läsa!



fredag 14 juli 2017

Näktergalen

Bokcirkeln, som jag försöker delta i så ofta det går, läste i våras den gripande boken Näktergalen. Jag kunde tyvärr inte vara med i diskussionerna, men om du vill läsa vad de andra tyckte om boken så finner du deras tankar här: Millas Hälsoblogg och Bokmumriken. Näktergalen är skriven av den amerikanska författaren Kristin Hannah och är översatt till svenska av Micka Andersson.


Omslag: Elina Grandin.

Två systrar växer upp under ganska olika förhållanden i Frankrike under första halvan av 1900-talet. Tio år skiljer dem åt. Gemensamt för dem är att deras mamma dog och att pappan inte riktigt klarade av att ta hand om dem. Han lämnade dem helt enkelt till sin syster. När läsaren träffar dessa båda systrar är de vuxna och andra världskriget är ett faktum.

Vianne är äldst. Hon har hunnit gifta sig och bilda familj. Till hennes stora sorg måste hennes make ge sig ut i kriget. Lillasyster Isabelle har hunnit bli 19 år. Hon när en het längtan att få göra en insats av något slag i kriget. Exakt vad vet hon inte inledningsvis. Till Isabelles förtret skickar fadern ut henne på landet, till den by där Vianne bor i familjens gamla släkthus. Han anser att hon bör vara i säkerhet där, nu när Frankrike ockuperats av tyskarna. Han deltog i första världskriget och vet vad ett krig för med sig.

De båda systrarna har inte bott tillsammans på många år. Att försöka göra det nu, i vuxen ålder, är lättare sagt än gjort. Särskilt som de tycks ha olika åsikter om hur man bör förhålla sig till ockupationsmakten. Saken drivs till sin spets då en tysk officer ska bo hemma hos dem. Isabelle visar sin avsky mer eller mindre öppet, medan Vianne vill försöka göra det bästa av saken och vara vänlig mot tysken. Isabelle står till sist inte ut med situationen. Hon beger sig på farliga och olagliga vägar mot Paris igen. Med sig i bagaget har hon sin nyvunna kontakt med motståndsrörelsen. Nu ska hon väl äntligen få göra något gott för sitt land! Under tiden kämpar Vianne på där hemma, men det är inte lätt. För sent inser hon att en enkel förfrågan om vilka som är judar och kommunister på hennes arbetsplats, leder till att dessa stängs av och senare hämtas till ett okänt öde.

Näktergalen är en gripande och spännande bok, som särskilt mot slutet var svår att lägga ifrån sig. Jag reagerade dock på vissa saker. Den amerikanska anknytningen förstod jag inte. En av huvudpersonerna begav sig uppenbart till USA efter kriget, men orsaken till detta framkommer inte alls. Hela denna koppling känns bara onödig – som om amerikanska läsare behöver en sådan för att över huvudtaget bry sig om att läsa boken. Storasyster Vianne kallas Vi av sina närmaste. Jag undrar om man verkligen förkortade namn på detta sätt i 1940-talets Frankrike. För mig känns ett sådant smeknamn mer anglosaxiskt. Men jag kan ha fel. Till sist tycker jag att scenen där Isabelle först får kontakt med motståndsrörelsen känns lite naivt skildrad. Jag undrar om det är författarens fria fantasier att det skulle ha gått så "enkelt" att få in en fot i en så pass utsatt och jagad grupp människor. Jag inbillar mig att deras verksamhet var omgärdad av betydligt större sekretess och försiktighet. Jag låter kanske väldigt negativ nu. Boken är trots allt spännande, gripande och tänkvärd. Man kan verkligen fundera på hur man själv skulle reagera eller göra i vissa situationer, som huvudpersonerna råkar ut för. Vill du läsa en bok, som kan bli en sträckläsningsbok nu under semestern, kan detta vara en bok för dig.



onsdag 12 juli 2017

Sms från Soppero

När jag lyssnade på Ann-Helén Laestadius sommarprat väcktes min nyfikenhet på hennes böcker. Jag hade redan läst den Augustprisbelönade Tio över ett med stor behållning. Men jag fick upp ögonen för hennes tidigare utgivna titlar. Eftersom de är skrivna som en serie, inledde jag med den första; Sms från Soppero.


Fotograf: Jimmy Gustafsson.

Trettonåriga Agnes bor i Solna och är väl som tjejer i den åldern brukar vara. Hon har en bästa väninna, som hon delar allt med. Hon spelar fotboll. Killar har blivit intressanta att fundera på, men någon pojkvän har Agnes ännu inte. Men en sak skiljer Agnes från hennes jämnåriga – hennes mamma kommer från Soppero och är same. Eftersom mamman inte talar samiska vare sig hemma eller vid besök i Norrland, har nog Agnes inte funderat så mycket på saken hittills. Men nu när hon börjar bli äldre har hon fått ett nyfunnet intresse för sin bakgrund. I smyg försöker hon lära sig samiska. En dag får hon dessutom ett sms skrivet på detta språk. Det visar sig komma från en jämnårig kille i Soppero. Efter lite luskande och kontakt med kusinen Kristin, som också bor i Soppero, förstår Agnes vem det är som kontaktat henne. Han heter Henrik och ser riktigt snygg ut. De fortsätter att hålla kontakten, och plötsligt ser Agnes kommande besök hos släktingarna i Norrland ut att bli riktigt pirrigt.

Ann-Helén har skrivit en mycket bra bok, som handlar om både de första trevande stegen in i vuxenlivet och att finna sin egen bakgrund och sina rötter. Med fin fingertoppskänsla och stor medkänsla beskriver Ann-Helén hur Agnes funderar på sig själv, sina känslor och på sin "plats" i världen. Som läsare blir man snabbt engagerad i Agnes och lever sig in i hennes dilemma; är hon verkligen en same? Dessutom har hon planer på att avslöja sitt nyvunna intresse för att lära sig samiska; hur kommer hennes mamma att ta det? Det finns trots allt ett tragiskt skäl till att hennes mor inte längre talar sitt modersmål. På samma gång finns intresset för Henrik där, han som är en blivande renskötare och tycker att de samiska traditionerna är viktiga. Sms från Soppero är en fantastisk bok, som passar lika bra för vuxna som för ungdomar. Själv slukade jag den, och kastade mig genast över bok nummer två i serien; Hej vacker.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...